En kylig morgon

Det är inte ljuset jag längtar efter under vintern, det är värmen. Och värmen längtar jag efter när det blir vår och nu när det är försommar. Trösten i kylan är väl, som någon sa, att all blomning varar längre. Och än står tovsippan Anemone sylvestris, i sitt vackraste flor.





Fin tillsammans med porslinsveronikan, Veronica gentianiodes, som både finns ljust blå och vit.





Och än ser det inte ut som det vore någon värme på gång. Lite regn har min trädgård i alla fall fått. Den värsta torrkatastrofen är överstånden. Och jag undrar om det kan vara torkan som gör att jag har en så stor variationsrikedom (;-)) av angrepp på rosorna. Jag har helt enkelt allt. Torkan i kombination med plötslig stark värme och sedan kyla är kanske bara för mycket för dem. Så om någon undrat var alla kryp gömmer sig så är det hos mig. Dessutom har rosorna inte alls mått lika bra i vinter som förra vintern. Undrar varför. Det har väl varit en hyfsad kallperiod. Inte för mycket och inte för lite. Nej, det är inte lätt att förstå orsak och verkan i trädgården. Jag går min dagliga antikryprunda och hittar alltid något nytt. Undrar vad det blir idag? Försöker att inte stirra mig blind på elände. Försöker se det sköna i allt. Försöker se det stora i det lilla och alla andra filosofiska floskler jag kan hålla mig i medan jag kniper en äcklig liten larv till.

Ha det gott!

PS Igår åt vi nyskördad ruccola ur frön köpta på Campo dei Fiori i Rom. Fantastisk smak!