Det är sällan man ser dem nuförtiden. Ett tag var det ju "prispengar" på dem. Så därför blev jag överraskad och faktiskt lite glad när jag såg dem där i skogen.
Det växer ju till och med lavar på dem:
En dag kommer de bara att vara stora underliga moss- och lavklädda former som i den gamla Hitchcock-filmen. Och precis så fuktigt som var den filmens förutsättning är det efter lördagens 50 mm regn och gårdagens fantastiska sol med stigande fuktångor. Men på rullande stenar växer ingen mossa/lav så nu tar jag en promenad!
Alldeles alldeles UNDERBARA bilder! Det är nästan som att bilarna har ett eget liv med egna tankar där i skogen - tror de har det ganska bra faktiskt.
SvaraRaderaKul bilder, inte ofta att se precis som du säger, nu är inte jag ofta att se i skogen heller då, ormfobi!!, så kanske jag snart blir sett på som en raritet också...
SvaraRaderaÄr de bara tillräckligt gamla är skrotbilar urtjusiga – fina bilder. DIn kommentar hos mig har fastnat i huvudet. Det där med lekfullhet och/eller kontroll. Nu är det den grafiske formgivaren i mig som svarar, att man MÅSTE leka, gärna mycket och ohämmat, våga prova etc, något annat menade jag inte! Men, sedan kommer en viktig fas där man tar kontroll över det leken har givit – annars blir det kaos, inte komposition. Låter det vettigt?
SvaraRaderaBra bilder men tur är väl ändå att gamla bilvrak tillhör sällsyntheterna i skogen.
SvaraRaderaP.S.
SvaraRaderaTrevligt reportage du skrivit i Hemträdgården!
Fniss...vilka fynd du gjorde i skogen. Men av mossan och bilmärkena att döma har de stått rätt länge redan och samlat mossan.
SvaraRaderaHa en fin dag! /Bea
Jättefina bilder. Varför känns det så hemma?
SvaraRaderaHärliga bilder på de gamla bilarna. Min moster hade en gammal VW med delad bakruta och samma handtag, som jag brukade hjälpa henne vaxa. Ha det så bra. Kram Ingrid
SvaraRaderaPoetry in the woods! True they are not rolling and will be covered by natures hand. My first car was a bug... loved it! Love your bug cemetery... Great Shots!
SvaraRadera