Ninfa - mina drömmars mål

Ninfa är en dramatisk, romantisk, oerhört vacker, trollbinande, magisk och sagolik plats på jorden och mina drömmars mål. Länge, länge har jag önskat mig hit. Och det var minst lika underbart som jag trodde. Faktiskt ännu bättre. Mer intimt och personligt än bilderna kan beskriva. Lite historik:
Ninfa är en medeltida ruinstad och har blivit ödelagd, förstörd och övergiven både av krig och pest ett flertal gånger. Platsen föll i glömska. Inte förrän på 1920-talet påbörjades restaureringen av en hr Gelaio Caetani. Men det är i första hand tack vare Leila Caetani, den sista i familjen, som trädgården blev det den är idag. Det var också hon som öppnade trädgården för allmänheten. Idag förvaltas Ninfa av stiftelsen Caetani.









Jag vet inte något vackrare och jag kommer alltid att längta tillbaka både hit och till Rom.
Och vi hade väl tur i oturen. Säsongen har inte riktigt börjat vilket gjorde att det inte fanns någpn engelsk guide. Den italienske var nog rätt trött (redan) och talade dessutom oerhört fort så vi beslöt att strunta i att försöka förstå och strosade runt ganska mycket själva, trots att det egentligen är förbjudet. Vi såg och upplevde allt i ett stilla duggregn som förstärkte alla färger och dofter.



En sagans plats som jag önskar alla att få se.



Sex mil söder om Rom ligger Paradiset.

Ha det skönt och kanske är det mer begripligt nu varför jag byggde mig en ruin i trädgården;)

I blåregnets tid

Här stod jag alldeles nyss och kände doften av blåregnet och såg ut över det toskanska landskapet. En alldeles undetbar resa har det varit. Alla sinnen har fått sitt och hjärtat blev kvar. På nätterna, i drömmarna är jag där igen: i Italien och allra helst i Rom:



Utsikten från vårt hotellrum inkluderar inte den Gråtrut som lagt ägg i en av krukorna till vänster. Obeskrivliga ljud på natten.

Det kommer fler reseberättelser och mycket mer bilder när de blivit uppackade ordentligt via rätt dator, tagna med en riktig kamera. Ville bara säga hej och berätta att vi reste i vinter och kom hem i försommar. Hela skogen full av vitsippor och trädgården i stort behov av all tid och uppmärksamhet.

Vi hörs snart igen!

Plötsligt....

...så är de bara där. Under alla gamla löv och oklippta vinterståndare: Krokusarna. Och lika glad blir jag varje vår. Fler och fler vill upp, för varje timme tycks det. Och vädret har varit riktigt skönt ett par av påskens dagar, resten? Regnigt, mulet och kyligt. Men vad gör det. Nu kan inget hålla emot längre. Snön krymper vare sig den vill eller inte. Och skulle det bli åtefall så har jag en stor tröst:
På fredag reser vi till Rom och sedan till Toscana. En dröm går i uppfyllelse. Jag fick resan av mina barn när jag fyllde jättemycket. Så ni kan räkna med en del Italienbilder framöver. Och inte nog med att JAG ska åka, alla, hela stora familjen reser tillsammans. Drömmen handlar i första hand om I giardini di Ninfa. Dit har jag velat åka länge, länge. Och söndag 19 april vandrar jag där, i den vackraste av alla trädgårdar. Det är fullständigt obegripligt, men sant.

Ha det skönt!

Man tager vad man haver...

...för att motstå klagan över en kall vår:



Och lite kitsch kan aldrig skada. En gång försökte jag gjuta in en blåklint i något som skulle bli en vacker sfärisk genomskinlig form. Resultatet? Det luktade fruktansvärt i hela huset (säkert giftigt) av den plastblandning jag använde och blåklinten blev brunbränd. Allt hamnade förstås i soporna, men bättre lyss till....för att fortsätta dagens lätt travesterade ordspråkstema. Ja, lite sarkasmer förgyller vardagen. Och en ros, är en ros, är en ros....



Nu ska här snart fejas och fixas för alla barn och barnbarn kommer hem på Skärtorsdagen. Vad är väl en bal på slottet...ingenting mot mina käraste.

Må så gott med massor av sol, blomster och värme denna dag då Buddha föddes (563 fKr) och Picasso dog (1973).

Gröna siluetter

Det blir ju lätt tjatigt om snö som inte vill smälta, om gråa himlar, om kyla som inte vill ge sig så vad finns för gott för ögonen?

De små stjärnpelargonernas siluetter:



Pelargoner på gång, "ärtskogen" och påskgräset:



Och det lilla fikonträdet som längtar ut, som jag.



Ha det så bra och tack för alla rättmätiga fniss och vänliga tankar runt "Månadens bild"!

Månadens bild

Borde väl egentligen skona er, kära bloggare, från den trista upprepning som nu följer:

4 april:



4 mars:



4 feb:



Om jag skrollar fort upp och ner så är det mest färgen på luften som förändrats. Färgen på luften? Ja. Det ser ut så. Och visst har det smält lite, men annars är det sig hopplöst likt och om jag kollar mina dagböcker några år bakåt i tiden också hopplöst sent. Men till slut, jag vet, är det ändå inget som kan hindra värmen att smälta allt och locka fram det gröna.

Ha det nu riktigt skönt i den tredjedel av landet där solen lär lysa och värma. Vi andra får huttra ännu en tid och ha det skönt i våra drömmar.

Blommig fredag med fågelsång

Vilket underbart sätt att vakna på: Hela sovrummet fyllt av Bofinkens sång. En andfådd, något stressad bofink som knappt gjorde uppehåll mellan sina drillar sjöng genom mitt öppna fönster. Då är det lätt att vakna.



Mitt bidrag till "Blommig fredag" blir en bild från förra våren på Anemone sylvestris, Tovsippan som jag är så glad i. Bredvid den står en annan favorit; Veronica gentianoides, Porslinsveronikan. Och så här ser de frösådda småplantorna av Tovsippan ut just nu:



Helgen ska bli en riktig omplanteringshelg för alla småplantor som skriker på mer jord och näring. Om inte våren stormar fram så jag inte KAN vara inne. Fast det finns ju nätter förstås.

Ha en jätteskön fredag, och 21.30 blir det vackra trädgårdsbilder från England.

Fler bidrag hos Katarina

Äntligen

En jättestor snövall gjorde att jag inte kunde komma närmare och inte blev det så vackert som det som ögonen såg, men ändå...



Ser ni? De allra första små krokusstråna. De kunde inte motstå min längtan längre. Så i denna mycket branta (därav den ringa mängden snö, den stannar liksom inte kvar) södersluttning såg jag dem. Lycka! Och har det bara börjat så lär det inte sluta. Därför kan jag meddela att våren har kommit till mig också.

Annars blev jag, för ett tag sedan, väldigt inspirerad av Annikas på Naturliga ting-bloggen groddningar. Så jag skulle göra själv liksom, med ärter. Det blev inte så bra, så efter några dagar gav jag upp och sådde om dem i jord istället. Nu ser det ut att bli små goa groddar om några dagar. I jord då, men jag har alltid älskat jord.




Ha det gott!