Blommig fredag

Så skön, så vän och så pärlemorfin: daggranunkel Ranunculus amplexicaulus. Står i min vårrabatt under ett av de gamla äppelträden i vandrande skugga. Den blir ungefär 30 cm hög, växer till sig långsamt, hos mig i alla fall, men är något att vänta på varje vår o försommar.



Blomman blir bara ett par tre centimeter i diameter.



Och så en liten närbild på mina söta dubbla vitsippor som sprider sig glatt och trivs i halvskuggan vid dammen:



Och tack alla för så fina kommentarer till mitt förra inlägg om ruinen! Förresten tack alla gånger!
Och en sak till: Jag var ju rätt hård i kritiken av det engelska trädgårdsprogrammet som gick i TV under vårvintern. Vill bara säga att det här svenska Trädgårdsfredag är så fint och till och med vackert. Så det så!

Ha en riktigt skön helg som ser ut att bli helt sagolik!

Fler bidrag till blommig fredag hos Katarina.

Ruinen

Idag stormar det och ett pytteregn (2mm) föll inatt. Skulle ha behövts massor. Så idag är det inne som gäller och då, på en vänlig förfrågan, tänkte jag visa lite bilder på min trädgårdsruin.

Det började med en hög skräp (kvar från tidigare ägare) som jag brände upp och på den kala fläcken kunde något annat ligga. Hur egentligen idén om en ruin dök upp vet jag inte men jag vet att jag hade sett bilder på Ninfa. Så här såg det ut från början. Bilden är från maj -05:



Längst upp i backen vid den stora stenen ligger nu ruinen och ser ut så här i stormen:





En färdig framsida -06:


Men för att få som ett rum, ett ruinrum behövdes det grävas ut bakom och det hjälpte båda sönerna till med





Så att det till slut kunde bli så här:



Jag har hämtat sten från det nedlagda bruket, burit bruk och vatten, blandat för hand, murat och njutit. Men ibland har jag undrat vad jag håller på med och varför allra längst upp i trädgården. Det har varit tungt, men jättekul och spännande. Har tagit råd av människor som är kunniga på området. Antagligen för lite, för det är svårt ibland att veta vad man ska fråga om när man inget kan. Men en ruin är en ruin och faller den så är det väl så det är med just ruiner.





Numera är ruinen omgiven av en Klematis Sommer snow, som hänger och väller och en Blodhägg. Har planterat massor av rosor runt omkring som jag hoppas växer upp och blir stora.
Och i de stora "trågen" i ruinrummet växer flera sorters Hostor och Klematisar (ett s då;)

Tänkte jag skulle fota lite fler ruinbilder idag, men uppe på berget blåser det för mycket. Kan återkomma med det.
Passerade och lyckades i alla fall ta en bild på en av min blommande Herrgårdspioner.



Ha det gott!

Underbara klematissar

Eller hur heter det i plural? Här är några av de som blommar just nu och som inte dött i år. För Betty Corning, den underbara som jag köpte förra året på Zetas, syns inte till. Men jag vet av erfarenhet, den kan komma senare eller ännu senare: nästa år.



Ovan Sibirican, som jag tagit som skott och planterat i kruka för två år sedan. Förra året såg den ut så här:



Och en rosa, vad den nu kan heta, hade min vän, som jag tagit skottet hos, aldrig haft. Så det var och är ett mysterium. Nu samsas de båda. Och ytterligare en har fått sitt bo uppe i ruinen:



Tillsammans med en frösådd Propertius, som jag lärt mig, kan bli precis hur som helst. Är alltså inte fröäkta:





Massor av knopp på Alpinan vars efternamn är glömt och som jag har en mörkröd variant av också:



Så är det de allra sista häggdagarna. Det doftar fortfarande i hela trädgården och jag känner mig lite ledsen att just det här är över så fort. Fast jag vet, det kommer annat som också är älskansvärt, men häggen...



Mossfloxen ser lite blek ut ovan, bättre här:



Min absoluta favoritfärg.

Ser ut att kunna bli en riktigt härlig tisdag, så idag åker alla inneplantor ut för härdning. Vilket i sin tur betyder fönstertvätt. (I växthuset får de som bor där stå kvar ett tag till)

Och sonens fot var tack och lov inte bruten, men stor och svullen är den och behöver kryckor och biltransporter.

Ha det så härligt!

Liljor o sippor

Hade tänkt att äntligen fota lite med sonens fina kamera, men så blev det inte. Klockan tio ska vi istället vara på Dagjouren med en väldigt uppsvullen "basketfot". Ja, inte min då förstås, utan sonens. Kryckor? Röntgen? Gips?

I väntan på avfärd:



Mina kära kungsängsliljor som blommar fortfarande.

Och de underbara dubbla vitsipporna:



Annars har det varit en nästan försommarhelg. Lite av framochtillbakaväder. Sol, varmt, regn, blåst, kallt, varmt osv. Av och på med kläder och lite svårt att planera trädgårdsarbetet, men alldeles underbart. Och alla dofter...hägg är nog den härligaste av alla och här blommar de nu som allra mest. Och så liljekonvaljerna som täcker skogen där förut vitsipporna blommade. Kan det bli bättre? Skulle vara en fungerande son då.

Ha det gott!

Blommig fredag

En av mina vårfavoriter Glaucidum palmatum, Lunddockan eller som den ibland heter Bägarlönnen är som allra vackrast just nu. Och vackert är det överallt. Och doftar gör det. Det är en tid som bara borde njutas, inget annat.

Till all glädje kom det dessutom ordentligt med regn igår och det behövdes. Var ute en runda sent i vårljuset och jag är säker på att allt redan hunnit växa flera centimeter.

Ha en underbar helg! Fler blommiga fredagar hos Katarina

Vilken otrolig överraskning...

För ca tio år sedan köpte jag mig en Manchurisk Valnöt. Och den har vuxit och blivit stor och bred. Så igår på morgonrundan i trädgården upptäckte jag till min uttryckliga och högljudda glädje: (klicka gärna på bilden)



För första gången har den hängen. Kanske kan det betyda att det skulle kunna bli Valnötter!? Eller behövs det ett träd till. Hur gör de? Måste nog ta reda på det.
Såg också att de sista två nätternas frost tagit en del av toppskotten på trädet. Så är det nästan varje år. Hoppas det slipper bli värre. Det händer att alla blad fryser, men då är det så finurligt ordnat att det ligger en omgång blad till färdiga för användning. Nackdelen är att trädet int eväxer lika mycket ett "frostår".

Och under Valnöten växer och sprider sig med kvadraten Gullvivor:



(Väldigt vad tydligt man ser den rätt fula regnmätaren)

Annars är tiden just nu trädens tycker jag, Överallt står de som allra vackrast:



Mitt stora fina bigarråträd,



Blodhäggen uppe vid ruinen, och så det allra största trädet som i vintras råkade ut för en olycka:



Den stora hängande Häggrenen ska INTE vara där. Men efter en massa röjande(puh) så kan man faktiskt krypa in där (i väntan på nedsågning) och sitta i all väldoft:



Och den, väldoften, kan jag känna ända in i sovrummet.

Om det inte blir regn tror jag det blir lite kaffe där idag.

Ha det gott!

Panzano in Chianti

Panzano ligger mitt i Chiantidistriktet, det berömda, där vinet mognar fantastiskt på de leriga och branta kullarna. Att åka hit från Rom på slingriga och vansinnigt kurviga och på ena sidan stupande vägar är inget för nervklena. Men jag kan trösta med att om man ändå vill så vänjer man sig. Jo, jag gjorde det. Vi tillbringade några dagar här och reste runt. Ett underbart och fascinerande landskap .





Något som var tydligt under hela resan är att människor här och på de andra platser vi besökte odlar det mesta i krukor. Några rabatter såg jag nästan inte till alls. Kanske har det med vattenåtgången att göra. Här blir det ju fruktansvärt hett och torrt och att vattna en kruka är snålare än att vattna en rabatt. Eller? Förresten finns det ju inte alltid jord heller åtminstone inte på bilden ovan.



Den här utsikten från takterassen (och toalettstolen) levde vi med. Inte så dum? I det gula huset låg Konsum/Coop och på sluttningen ner växte oliver och vin:







Säkert sitter folk här, fortfarande mest män?, nu när det blivit lite varmare. Dagstemperaturen låg runt 15 grader med riktigt kalla nätter. Och allt ALLT var/är vackert.
Att få se alla små byar med alla krokiga vägar och de enorma oliv- och vinodlingarna var ett både ögats och kroppens äventyr.

Viva la vita!

Norrvikens trädgårdar i Båstad kvar

Underbart. DN-notis

Blommig fredag

Trillium är en av mina absoluta vårfavoriter. Blomman är vacker, utvecklas vackert och bladen är sköna att se på men det allra bästa är doften. Den är som förfinad liljekonvalje med en aning av schersmin. Nej, egentligen doftar det helt enkelt och underbart Trillium. Det enda är väl kanske att den utvecklas långsamt. Sägs växa med en stängel per år. Men då hoppade nog min över året som gått. Tre stammar, passande för Trillium, har min i år också.
Dessutom är den väldigt frosttålig. Och det kan behövas för inatt nästan frost - igen (+1). Ändå är det faktiskt varmare än förra året (kollade mina anteckningar) då nästan varje natt hade någon minusgrad ända in i juni. Men i köksfönstret behöver jag inte befara kyla:



Mina tre Zonalfavoriter: den starkrosa, längst till vänster) vet jag inget namn på, den lila Blue Wonder och den svagt blårosa Jakobsdal. Men de längtar den fria luften i Lusthuset. Snart, säger jag, snart...

Idag ska jag så en massa olika salladssorter.

Ha det gott och fler bidrag till Blommig fredag finns hos Katarina

Sen eller normal?

Meteorologerna säger att våren är normal. Men den känns sen här hos mig. Fast det finns faktiskt fördelar (även om jag kan längta efter värme som en galning) :



Har aldrig sett blad och blommor samtidigt på Bergkörsbäret. En intressant färgkombination! Har alltid gillat rosa och engelskt rött.

Och i min skog, där jag ibland sitter vid den gamla källan, står vitsipporna fortfarande i blom. Och märkligt långskaftade dessutom.



Och desto längre hänger de ännu inte helt kläckta lindlöven på tork på grenarna.



Om det nu är Lind förstås. Har fått löfte att rådfråga Slottsträdgårdsmästaren när löven är helt utslagna. (Tog "Linden" som mycket ungt skott i skogen). Som utsprungen påminner den mer om en blandning av Lind och Alm.

Och Lavendelsippan "Robinsoniana" kanske blommar ända fram till Pingst. Det vore fint.



Ha det riktigt skönt!

Sacro Bosco - Den heliga skogen

Efter underbara dagar i Rom fortsatte vi upp mot Toscana. På vägen stannade vi på en mycket udda plats, Sacro Bosco:




I mitten av 1500-talet skapade, den förmodligen något galne eller i alla fall annorlunde, prinsen Vicino Orsini en symbolisk labyrint, så kallade han det, nedanför byn Bomarzo 10 mil nordost om Rom.



Här börjar labyrinten av 43 jättestatyer i sten.



Möte med Ercole och Caco.
Statyerna är mäktiga och högresta:





Gångarna slingrar sig vackert i tät lövskog.


Tartaruga



Cerere


Orco
I munnen kan och kunde man sitta och pokulera. Det finns bänkar och bord redo för festen.






Echidna

Parken glömdes efter prinsens död och inte förrän 1948 när Salvador Dali återupptäckte den (han måste ha blivit alldeles salig) restaurerades den och öppnades sedan för allmänheten.



På marken, här och var, växte vilda och vackra blommor. Känns igen? Att få se dem blomma i sin egen värld var härligt. Och den världen, Sacro Bosco, var något alldeles enastående. Tänk vilket jobb, vilken vansinnig idé och sedan genomföra den. Hur många mantimmar har gått åt? Det var väl knappast något som bekymrade en prins på 1500-talet. Och jobb gav det ju.

Efter denna annorlunda upplevelse fortsatte vi mot vårt mål: Panzano in Chianti i Toscana.



Om det och om Florens återkommer jag till.
Ha det så skönt!