
Denna märkliga skapelse! Monarda didyma, temyntan. När jag såg den första gången blev jag alldeles till mig, full i skratt. Tänk att något kunde se ut så utan att vara "fel". Sedan dess har jag älskat denna vilde som är lite svår hos mig, får lätt mjöldagg och myrorna tycks älska rötterna. Vilket ju egentligen betyder att de står alldeles för torrt. Och många försvann i vintras. För kallt? För nångting! Men som tack för trädgårdsvisningen jag hade fick jag några nya. Så nu kan jag vandra runt bland rabatterna och le. Och jag ska samla in frön och föröka dem så jag alltid har nya på lut.


Ha en skön måndag! Minst!