Fast egentligen...

...är ju klockan bara...det är den tiden nu, den så kallade sommartiden. Den gör mig, ibland till andras förtret, alltid frustrerad. Jag säger ofta hela den här långa "sommartiden": "fast egentligen är ju klockan bara..". Jag vill ha tiden på klockan samma som solen på himlen. När solen står som högst ÄR klockan 12 och klockan tolv är MITT på dagen. Inte en timme senare (är det väl, va?). Och kallt blir det på morgnarna, en timme kallare. Klagar jag? JA!
Fast jag brukar lugna ner mig lite när det äntligen blir sommar:



Men sommartid betyder ju INTE att det blir fortare sommar. Då kunde jag acceptera det lättare.

Jag hade säkert varit en käring mot strömmen när hela Sverige för inte så länge sedan skulle få samma klocktid. "SAMMA tid. Vad är det för tokerier. Bara för att tågen ska kunna gå efter en tidtabell lika för hela landet. Jag vill ha tillbaka min lokala soltid. Den riktiga. Den äkta." Fast riktigt så tokig är jag inte. Bara nästan. Men man får lov att tänka lite extra (det är kanske där problemet ligger;)). Till exempel: Daggen ligger kvar längre (det gör den ju inte), solen är som hetast kl 13 (klocktid alltså), tänk på det alla småbarnsföräldrar! Och alla andra.

Och igår var det ljust ända till klockan 20. Säger klockan, alltså. Men det ÄR underbart med allt ljusare kvällar. Och en dag har snön smält.

Ha det skönt, snart är det sommar på riktigt!

PS Apropå att klaga, eller inte klaga, det nya trädgårdsprogrammet är riktigt vackert och nyttigt! Himla mycket basilika de odlar i England;)

Blommig fredag

När det nu är "blommig fredag" så blir jag så glad när min Hibiskus vecklat ut sin första blomma lagom till idag. Den här fick förra året ersätta min gamla som var drygt 40 år och långsamt tynade bort. Jag prövade många gånger att ta skott från den. De rotade sig bra men sedan torkade de bara in i bladen och vissnade. Ingen aning vad det handlade om. Den var fantastiskt stor, dubbel och starkt cerisefärgad. Men min nya är inte så dum heller.



När sedan det retarderande skitmedlet gått ur växten så kanske den tar och växer på längden också.



Ståndare och pistiller sitter som på ett långt skaft med en "flagga" i toppen. Skulle bara önska att jag fått fart på installationen av programmet för sonens nya kamera så ni hade fått se finesserna ordentligt.

Nu önskar jag er alla en underbar fredag med mycket skönt och fler "Blommiga fredagar" finns hos Katarina

Det är inte bara kallt...

...det doftar ju inte heller - det där vita. Vad kan då trösta bättre än minnet av Honungsrosen, Rosa Helenae Hybrida. Jag tror att det är den rosdoft som jag gillar allra bäst. Och längtar efter mest just nu. Det är den enda ros i min trädgård som drar lite åt gult. En av dem alltså, jag har ju tre. En rosatonad som jag visat tidigare, en rent och helt vit och så den med lite gult:



Varför inga gula rosor? Jag har funderat över mitt motstånd mot gula blommor överhuvudtaget och kommit fram till att det handlar om hösten och det vissnande. Det påminner mig alltför mycket om det. Min hypotes är den i alla fall. Men strunt i det nu. Tänk bara att få gå i trädgården och känna den härliga, friska, lite syrliga men ändå söta doften. Tänk...känn...för det behövs. I natt var det minus 16.



Må så gott!

Trots allt

En underbar måndag fast det snöar isstickor för idag kommer min yngste hem igen. Han landade lyckligen igår ungefär samtidigt som jag läste om ungdomar som störtat i just USA efter just en skidsemester. Fruktansvärt. Om jag lärt mig något är det att livet inte är rättvist.



Jag ger er, kära bloggare, en av de sötaste rosorna i min trädgård: Bonica 82. Den blommar oavbrutet från början av juli till frosten. Den är en riktig marsipanros. Det är inte en rättvisande bild, men det blir väl sommar igen, snart, eller så?

Ha det så bra tills våren återvänder.

Blommig fredag och vårdagjämning

Äntligen, äntligen är det dags för ljuset att vinna över mörkret. Och enligt SMHI är våren ca 2,5 veckor tidigare än normalt, men fastnade någonstans i Uppsalatrakten. Och där står den. Och väntar. På vad? Hallå! Det är dags nu!



Några vårblommor har jag ju som bekant inte, men min Blyblomma Plumbago auriculata, har efter ganska hård nerklippning börjat blomma lite försiktigt. Mitt exemplar är säkert över tjugo år och blommar helt sagolikt hela säsongen. Det finns bara ett litet aber. Om man som jag har den inomhus är blommornas sekret mycket svårt att få bort från fönsterrutan. Men strunt i det. Jag älskar den. Tycker att den ser lite ut som en ljust blå pelargon.



Önskar er alla en underbar vårdagjämningsfredag. Här blir det nog något gott med lite vin till. Men först en lång vårpromenad med span på eventuella vårfåglar. Ryktet säger nämligen att Bofinken kommit till Hudiksvall.

Ha det gott!

Fler bidrag till Blommig fredag finns hos Katarina

Vit som snö...

...och det tycker jag om, bara det omges av grönt och värme. Cllematis "Gazelle" tror jag är en C. recta (någon?)



Jag har den i kruka övervintrande i växthuset. Den blir sisådär en dryg meter och måste bindas upp. Blommorna är verkligen graciösa som gazeller och blomvillig är den, (fast det har väl inget med gazeller att göra), blommar nästan hela sommaren med början tidigt. Och snart kommer de allra första gröna spröten (eller vad det nu kan heta) att sticka upp. Jag spanar varje dag.

Blommor, växter över huvudtaget, kan bli kära minnen av vänner som gått ur tiden, (jag gillar det uttrycket). Gazelle är en sådan. Tack Gunilla!

Ha en skön onsdag och här kan det bli en riktigt härlig dag med flera värmegrader i solen.
Sol+kaffe+veranda=underbart.

Samma likadant

Jag skulle vilja vara det gröna, vara i det gröna:




Men varje dag börjar så här:



Sen blir det så här en stund:



För att avslutas så här:



Så har det varit i många dagar nu. Egentligen tror jag inte att jag klagar, bara konstaterar och längtar till det som ska komma.
Den här länken kan vara något att hålla i, även om jag/vi får förstahandsinformation från den kära bloggvärld: blommar.nu . Det är en sida där alla kan rapportera in sina vårtecken (också hösttecken m m, fast det känns inte lika intressant). Rätt kul faktiskt och lite trösterikt. För det lär dröja innan jag ens är i närheten av det här där ute: Att liksom vara omsluten av det gröna:



Må så gott denna, hittills (se överst) genomgråa måndag.

Blommig fredag

Den här skönheten: Vitt Doftnattljus Oenothera pallida, Innocence, ska jag så idag. Den ska växa vackert och dofta underbart i mitt stora ekfat och i krukor lite varstans i trädgården.
Jag ska så den idag som en besvärjelse: det är fredagen den 13 och min yngste flyger till Sun Vallley i USA för att åka snowboard. Ja, mitt i terminen. Men han har jobbat hårt i förväg så det går säkert bra. Jag tror inte han är vidskeplig och inte jag heller faktiskt, men någonstans...ändå...trots allt...skulle jag önska ett annat datum för avresan. Han blir borta 10 dagar och det blir tomt här. Så Doftnattljuset kanske hinner gro tills han är hemma igen.
Och snön kanske har sjunkit ihop lite mer. Vi fick faktiskt riktigt soligt igår o jag satt på trappen och drack kaffe. Varmt? Nej, det kan jag inte säga, men temperaturpretentionerna är inte så höga så här års, så det var skönt trots allt.

Önskar er alla en underbar fredag med ett nytt trädgårdsprogram som kanske blir riktigt bra.
Ha det gott!

Fler Blommiga fredagar hos Katarina

Helt utslagen

Min tankeblomma, min minipensée, slog ut igår. Den allra första. Och vilken färg! Alltid samma överraskning. Alltid lika spännande. Även om moderplantan/frögivaren var ljust blå så blir barnen lite hipp som happ. Och resten av ungarna kan alla se olika ut. Åt det blå hållet, men olika. Jag tror det är därför jag gillar dem så mycket, det och att de är så tidiga och blommar så länge (ända fram till jul om det inte blir för kallt) och då är det strax dags att så för den nya säsongen.




Men en liten undran: det här med språket: "utslagen" att det ordet kan ha så motsatt innebörd. Visst är det märkligt. Känner jag mig helt utslagen så är det inte speciellt vackert. Men en blomma... då är den som finast.

Jag tror det kan bli lite sol idag. Det vore underbart. Må solen lysa över dig också!

Lyckan finns

Titta bara, titta nästan överst till höger:



Det ÄR en liten blå knopp på en av minipenséerna. Och det är tidigt. Jag brukar räkna tre månader från sådd till blom. Det har bara gått två. Jag vill tyda det som att det blir en tidig vår. Hur nu det ska gå till. Igår kom det lite sol på all snö:



Men idag snöar det igen från en totalt kompaktgrå himmel. Jag tror jag ska sätta mig vid penseerna med en kopp te och bara njuta. Inte titta ut. Inte gå ut. Inte skotta. Låtsas som det regnar;)

En liten undring: Varför i hela friden är blompottorna i en så gräslig grönturkos färg? Det skär sig illa mot det fina, nya gröna. När jag nu för tiden kompletterar försöker jag få tag i svarta, men här är det inte alltid möjligt. Undrar hur de tänkte som designade. Eller inte tänkte.
Jag ska byta till en svart på den lilla knoppande plantan. Jag ska göra det nu!

Ha det så skönt i vår eller vinter.

Färg är nödvändigt

Det verkar som om vädret hakat upp sig igen. Det är bara samma likadant: grått och nollgradigt.
Saknar färg så det värker, obestämt var: ögon, själ, hjärta...eller mage för det är som en hunger.
Lånade två bilder från webben för att mätta mig lite. Men det är märkligt hur olika i färg samma, i det här fallet Klematis, kan vara. Om någon av er har erfarenhet av följande så vore jag jätteglad för hjälp med färgbestämning:

Jag har en ny bit plank (ny för att jag tagit bort en gammal grind när vi bytte granne (strax innan för att inte skapa problem;)). På den väggen har jag tänkt att två Klematisar ska växa tillsammans. De får gärna så småningom väva sig in i Rosa spinosissima Plena, Finlands vita ros, också, som liksom står till höger. Bilden nedan är en annan av mina Spinosissimor.



Men i första hand vill jag att Klematisarna växer upp på planket. Den ena heter Richard Pennell (z4) o blommar juni/juli och aug/sep:



Den andra heter Natacha (finns tydligen en som stavas Natascha, men det är inte den). Natacha blommar samtidigt som Pennell:



Meningen är att de färgmässigt ska ligga åt samma håll, men att den ena ska vara märkbart ljusare. Pennell är sig rätt lik på de flesta bilder, det är Natacha som är problemet. Jag vill så gärna ha en med samma blomningstid men som alltså är mer åt det lilarosa hållet.
I färgtänket ingår att Pennell har lite falurött i ränder på kronbladen och Natascha har det bland ståndare o pistiller och väggen är faluröd. Jo, jo falurött och lilaaktigt är vågat, men jag tror det kan bli spännande. Men som sagt vem känner Natachas egentliga färg?

Och som ett Post Scriptum: Skönt att "Engelska trädgårdar" är slut. För där sitter jag/vi och hoppas att det ska vara bättre den här gången och blir alltså grymt besviken/na. Programmen har varit totalt förutsägbara och tråååkiga.

Hoppas det är mer färger hos er än hos mig. Må så gott!

Blommig fredag

Det måste ju vara så att snön sjunker ihop när det är plusgrader. För så ska det vara när våren närmar sig. Det är väl bara jag som inte märker det. Och mannen som snöröjer vår gata är jätteambitiös och reducerar snövallarna med sin stora skopa så häckar och trädgrenar far all världens väg. Det är också ett vårtecken.
Och nyss har Bergkörsbäret slagit ut inne.



Tillsammans med en sorts tulpaner med jättesmå blomkalkar blir det fint och försiktigt vårlikt.



Och så är det bara 14 dagar kvar till vårdagjämningen. Sedan är det ljuset som tar hem dagarna.
Och vi kanske får ett annat slags trädgårdsprogram än det som sänds sista gången ikväll. Vad ska man reta sig på då? I väntan på våren kan slasket och det fula bli ett återkommande tema.
Nej, nej det är inte så allvarligt. Ibland är det helt enkelt skönt att vara lite negativ. Så det så! Sanningen är att en del av mig lever på alla kära bloggare som visar vackra och efterlängtade vårtecken. Det är en STOR tröst.

Ha en underbar fredagskväll!

Hos Katarina finns fler blommiga fredagar

Månadens bild...

...är inte uppbyggelig, men har jag gett mig in i leken så får jag stå ut. Så här ser det ut idag:



Och så här för en månad sedan:



Det är nästan så jag längtar tillbaka;) Men nu är det som det är.

Jag har förstått att en av våra allra duktigaste roskännare i vår stad med omnejd brukar gå in här hos mig. Till henne, I, vill jag ge en speciell ros: Mossrosen William Lobb. Det var hos I jag såg den första gången och blev alldeles toppförälskad. Bilden kunde vara mycket bättre men i alla fall:



Jag köpte sedan min egen på Wij trädgårdar. Hos I är den stor och fantastisk, hos mig ännu rätt liten, men blommar överdådigt och färgen, inte fullt så stark som på bilden, annorlunda, åt det lila hållet och svår att fota tycker jag.

Och till slut denna grå dag ett länktips om Trädgårdsfestivalen i Chaumont, som säkert skulle vara jättekul att få se. Nu ska jag brygga mig en extra kopp kaffe och sukta lite efter allt som ännu inte är.

Ha det skönt!

Våren är lång...

...om man räknar i kilometer norrut. Igår stod det att läsa att våren kommit till Falsterbo och beräknas nå Stockholm den 20 mars. Som jag minns det räknade jag alltid vår från 15 mars. Förresten gör jag så fortfarande häruppe och blir naturligtvis grymt besviken varje år.

Om jag började promenera nu från Falsterbo kanske jag hinner hit till den 17 april då våren bör ha anlänt. Och fortsätter jag norröver så kan jag ha upplevt en ständig vår i flera månader. Kan det vara nåt? Det kanske skulle vara helt underbart? Bara gå o gå i ständig vår och sen snabbt vända tillbaka ner och möta sommaren. Konstiga tankar förstås. Men i alla fall.

Den här lilla sötisen kommer tidigt: Dockaklejan, Aquilegia ecalcarata
Henne vill jag inte missa, så jag stannar nog där jag är.



Tills vidare i alla fall. Ha det skönt!